Guldkompassen

Rubriken säger allt, att orka kämpa när allt går mot en.

Cancer, behandlingar, familjen, jobbet, ekonomin, ensamhet-sig själv.

Det är bara några saker att tänka på för en drabbad (som ofta är i sina äldre år).

Sakerna är många och att kunna ha en balans mellan allt är en konst.

Ofta är man sjukskriven och får en viss summa som man ska klara sig på varje månad. Att hålla ordning på familjen och involvera sig så mycket så möjligt tror jag är jätte viktigt för att känna mening. Att sysselsätta sig med någonting och göra sådant man vill göra på en nivå som man klarar av. Det får inte bli pressande, men man behöver känna sig viktig, om man nu har blivit av med jobbet så är det nästan ett måste. Denna ständiga rädslan man lever i, vad som helst kan hända. Att inte sjunka för mycket in i den är nog ett bra råd, man få leva i nuet.

Det blir tydligt vilka dom ”riktiga vännerna” är, stödet därifrån är också en viktig ingrediens för att få en till att må bättre. Men kan också leda till en besvikelse när man ser att dom man trodde skulle ställa upp i vått och torrt vänder en ryggen.

Väntan hör nog till något av det värsta, att vänta på besked, att vänta på att bli bättre. Tiden går samtidigt som livet går. Man kan inte frysa något av det, så det bästa man kan göra är att omringa sig av sådant som gör en glad. Det kan vara nära och kära, människor med positiv energi, musik, favorit hobby, en rolig film. Det finns mycket man kan njuta av, det kan vara svårt i en sådan situation men man får försöka för tiden går snabbare när man har roligt. Det finns något som heter Leva Livet där man är en grupp där alla har cancer och gör massor av roliga saker tillsammans, det är något att rekommendera.

Det finns morgnar där man inte orkar gå upp och helt enkelt inte orkar längre, då måste man ge sig själv en knuff. Det är i alla fall jobbigt för mig att se att mamma inte orkar göra någonting, man vet inte vad man ska göra/säga. Vad är rätt vad är fel?

Från att alltid ha varit produktiv och älskat att ha många bollar i luften från att knappt ha en enda är tråkigt att se. Precis som att se när allt går emot henne och man försöker säga några uppmuntrande ord som säkert låter meningslöst i hennes öron.
Men jag har lärt mig en sak i alla fall, det viktigaste är inte vad man säger utan det viktigaste är att visa att man alltid finns där och bryr sig om henne, hur sjuk hon än blir.

Don't give up on anybody,

miracles happens everyday.