what are you fighting for?
Vad är det du kämpar för?
Eller så kan man vara stark och kämpa.
Att tänka " Varför jag?" Är nog en tanke som man ofta slås av.
Men istället för att tänka så och att känna sig hopplös så borde alla ta sitt mod och sin livsstyrka och kämpa för sin egen och för sina käras skull.
Min mamma är en riktig kämpe, hon tänker aldrig ge upp. Hur dåligt hon än mår så går hon ALLTID upp på morgonen, inte en enda dag ligger hon kvar och låter dagen gå. Hon måste få känna sig viktig, känna att hon fortfarande kan bidra med något.
Så många gånger jag har hört henne säga att hon bara vill lägga sig men att hon ändå inte kommer bli piggare. Måste vara hemskt att känna så. Hon skäms när hon vilar, säger hon.
Hon var på behandling nu i veckan och hon blir bara sämre och sämre. Hon försöker få tag på läkaren i Paris om en bekräftelse av att det blir en operation. Förhoppningsvis får hon veta det snart!
När mamma först berättade att hon har cancer var för två år sen ungefär. Då hade min mormor också fått reda på att hon också har det och jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, jag fattade inte riktigt vad det innebar. Hur fruktansvärt jobbigt det är. Min mamma är väldigt självständig och om hon inte gör något så kliar det i fingrarna på henne. Hon måste göra saker hela tiden. Det var inte förrän behandlingen gjorde att hon tappade allt sitt hår och hon började få acne överallt och det ju syntes som jag började reagera. Men det var svårt att se innan då hon dolde hur dåligt hon mådde. Ju längre tiden har gått nu, har hon fått gå med om mycket. Nu vill jag bara se mamma frisk, så hon kan börja leva igen.
För två år sen ungefär åkte jag och mamma till mormor och morfar för att hälsa på.
När jag såg mormor fick jag en obehaglig känsla, hon bara låg där, hon kunde varken se, knappt höra eller röra på sig. Hon var knappt vit medvetande. När mamma sa att jag skulle stanna där med henne så att hon och morfar kunde gå in i köket och prata ville jag inget hellre än bort därifrån. Mamma förstod inte det, men jag ville inte säga som det var när morfar var där. Det var något av det hemskaste jag har sett, att se någon man älskar må så dåligt. Men mamma tjatade och jag försökte säga att hon nog var trött och ville vara ifred så sa att hon skulle uppskatta om jag var där. Men jag kunde verkligen inte. Jag visste inte vad jag skulle säga, alla visste att det inte var långt kvar till slutet för henne. 2 dagar senare dog hon.
När mamma inte svarar i telefonen, speciellt när jag vet att hon har tagit bilen så dyker det alltid upp bilder i huvet, saker som man tror har hänt och man drabbas av panik. Men också när hon ligger och vilar så brukar jag kolla bara för att vara säker på att hon andas. Sen är jag en person som oroar mig rätt mycket också, men enda sedan jag såg mormor så sjuk så försöker jag skjuta bort alla dom tankarna om att det kan vara min mamma som mår så dåligt.
Trots att man vet att det är cancern som gör att hon kanske blir argare än vad hon brukar ibland och att hon kan vara jobbig precis som mammor är så ibland kan man bara inte hålla inne (trots att man kanske borde) sina tankar. Hon är ju sjuk och om jag blir arg på henne mår hon (antagligen) sämre för jag bråkar med henne.
Ibland har jag dåligt samvete för att jag skrikit på henne.
Jag kan bara säga en sak, och det är att jag beundrar henne.
The only way to achieve the impossible
is to believe it is possible
Kommentarer
Trackback
