Dreams don’t turn to dust
Livet efter studenten känns som en helt ny värld.
Jag har inte fattat det än. Alla dessa möjligheter som kändes så långt
borta ligger framför mig nu.
Innan skrämde det mig lite att tänka på det men nu ser jag fram emot
att få chansen att göra något av dom.
Då får man chansen att på olika plan utvecklings, med både bra och dåliga erfarenheter.
Enda sedan jag var 12 har jag velat åka till Australien, det är kulturen som alltid har lockat.
Då är frågan vad jag ska göra i Australien. Jo jag funderar på att jobba som au pair.
Om jag hade haft pengarna redan skulle jag åkt i höst men för att hinna tjäna ihopa pengarna
så måste jag jobba. Därför blir det senast till nu till vintern.
Att stanna kvar på hemmaplan och känna denna tryggheten ger mig ingenting.
Jag känner och har känt ett tag nu att jag är alldeles för trygg och måste ut och leva själv.
Mamma har alltid lärt oss att vi måste bli självständiga och få göra saker själv istället för
att alltid vara beroende av att andra ska göra det åt en. Men samtidigt är man van vid att om
något är fel så finns alltid mamma där. Och det är det jag behöver komma ifrån.
Att vara au pair lär en att ta ansvar för någon annan än en själv och att få uppleva en annan kultur.
Men får lära sig att klara sig helt själv i ett annat land utan att känna någon alls.
När vi har sålt Selma ska jag knappt vara hemma längre, tycker det är jobbigt för nu när vi är allihopa hemma går vi varandra på nerverna. Jag är van vid att vara själv med mamma och därför kunna styra själv hur jag ska agera. Men hur mycket jag än älskar att ha min syster hemma så kan jag bli arg när hon lägger sig i som en extra mamma. Jag mår inte bra av att känna mig så begränsad, måste ha utrymme och en viss frihet till att få vara spontan. Jag älskar min familj men dom kan driva mig till vansinne och det mår jag inte bra utav just nu. Så när Selma som gör att jag har ett ansvar att vara hemma har fått ett nytt hem så ska jag fokusera 100% på vad jag ska göra. För jag mår inte bra av denna miljön. Hur mycket det än kommer ta på mig att sälja henne så har jag inget val, jag tycker jag kan sköta henne men mamma håller inte med och mer kan jag inte göra eftersom jag inte kommer komma någon vart om jag måste ta hand om henne. Detta är det ända rätta försöker jag intala mig själv även fast jag alltid har velat ha hund. Hon är som en familjemedlem och passar perfekt in i vår familj eftersom hon är lika knäpp som vi alla är. Hon ger en så mycket glädje och jag inte tycker det är rättvist att mamma ska sälja henne och hennes underbara personlighet. Men det är väl inte rättvist att hon inte får tillräckliga promenader men det är som det är. Nu har jag skrivit sönder om detta, behövde bara skriva av mig av mina tankar som förvirrar mig. AH vad jag inte vill att hon ska försvinna ur mitt liv men som sagt för att utvecklas måste jag få leva själv. Att mamma är hemma gör att hon är på en så himla mycket och jag hoppas det kommer bli bättre när vi nu säljer lilla Selma.
Så kommer mamma klara sig när jag är i Australien?
Hon stöttar mig till 110% och vill ha iväg mig, så att hon är sjuk hindrar mig definitivt inte ett dugg!
Tvärtom har den ju fått mig att vilja uppleva så mycket så möjligt i livet.
This is it
Kommentarer
Trackback
