Strength through community, Strength through action
Nu ska jag skriva ner några frågor till intervjun med mammas läkare.
Sedan ska jag få följa med till en tidningsredaktion nästa vecka och förhoppningsvis skaffa mig en(flera) kontakt(er) där för att kunna marknadsföra mig.
Sen ska jag sätta mig och skriva en artikel som jag ska skicka in till sydsvenskan.
Samt ringa magochtarm.
Nu ska det jobbas!
Hoppas ni är ute och unnar er sol!
GOD För/efter MIDDAG!
Visst blir man genast mycket gladare av det härliga vårvädret?
Den här bilden representerar frihet för mig.
Fri från allt, ingen begränsning.
Bara existens.
Total happiness
Du
some things don't change
Bild från weheartit.com
Hur mycket man än anstränger sig, så blir det fel ändå.
Det är svårt att alltid tillfredställa alla andra.
Man får inte förvänta sig så mycket bara,, livet går vidare.
Vi fungerar olika, mamma & jag.
Det gör det inte lättare.
Vi försöker, men som rubriker lyder.
Gör det ändå ingen skillnad.
För vissa saker kommer alltid vara det samma:
Vi rör oss inte framåt, vi går bara bakåt.
Fast i en labyrint.
Fortsättning följer...
Vi gråter tillsammans
GOMORGON
Det är hemskt att se någon lida, men att se hur han/hon kämpar in i det sista utrycker Henke Hermelin i denna fina låt som han skrivit. Låten heter People who die, kan länka den här senare !
face your fear. accept your war. it is what it is
Vad skönt med lite vårvärme idag, det ger en längtan efter sommarnen.
Mamma orkade sig ut med hunden en timme.
Iom att Selma drar så mycket är det lite jobbigt för stygnen kan gå upp.
Jag ska hjälpa henne städa så mycket jag hinner men först blir det lite skolarbete.
När solen är framme känner jag mig väldigt produktiv, tydligen haha.
En bild från sommaren innan Emelie bosatte sig i Barcelona,
när mamma nyss fått reda på att hon har cancer.
Vi är bara människor
I många fall när det känns jobbigt så brukar jag alltid försöka omringa mig med saker jag mår bra utav. När det inte hjälper, kanske rent utav känns sämre för att man blir ledsen för man inte mår bättre av det man egentligen tycker är kul. Det är ungefär den känslan man får när någon nära sviker en. Man blir besviken på det roliga som alltud funnits där innan helt enkelt.
Kanske är det ett tecken på att man borde hitta något nytt att göra, eller en ny dröm att fånga.
Jag har inte cancer men vad jag upplever med mamma är att hon alltid kan skratta (inte nu för hennes ärr förstås) men inombords i alla fall. Och jag tror faktiskt att många som har också kan det, på ett annat sätt. Och om inte så känner jag mig jätte dum för att jag känt den känslan jag beskrev innan och försöker då att skaka av mig den klumpen i magen pch försöka leva fullt ut. Man kanske behöver sådana tankar för att bli mer positiv och hämta ny energi ifrån. Man inte vill uppleva den känslan igen. Jag blir väldigt påverkad av människors humör och kan lätt skifta från att känna mig jättetrött till hur pigg som helst av bara en människa som är glad. Kanske för det bästa som finns är att kunna skratta, eller hur?
Paris
Eftersom mamma inte var kapabel till att gå utanför hotellet mer än en liten stund för frisk luft så stannade vi inne med henne någon/några timmar per dag och höll henne sällskap.
Medans mamma låg och vilade på hotellet så var hennes barn ute på vift i staden.
En av dagarna då vi hälsade på mamma.
Jag och Emelie väntade på vår "chaufför" (Emelies kompis som vi bodde hos medans mamma och Marcus bodde på hotell).
Riktigt goda bakelser!
Sista kvälllen tillsammans på en restaurang nära hotellet.
Fler bilder kommer att ramla in efterhand.
Sådana här resor får mig att uppskatta min familj och ger mig fina minnen.
Vad vi än gör tillsammans har vi alltid kul, även fast detta var en resa
i ett annat syfte så gjorde vi det bästa av det vilket har stärk mammas läkande.
(Kanske inte levern men i hennes sinne).
Tack för min fina familj ♥
ÄNTLIGEN BILDER
Life's like a book. Each day is a new page.
Bilder från weheartit.com
Början på ett regn. Bildregn
Bilderna från Paris läggs upp så fort jag fått dom.
Så länge bjuder jag på några från mammas kamera.
När mamma och Emelie kom hem förra fredagen köpte jag med mig merci choklad
och en bukett rosor i henne favorit färg.
Andra kvällen orkade mamma gå ner och äta middag på hotellet.
Vi hade ätit så mycket så vi inte fick plats med någon efterätt.
Förutom Marcus såklart, i hans mage finns det alltid plats med efterätt.
Tror han kämpade med denna chokladmoussen i en halvtimme, den tog aldrig slut.
Och Marcus blev aldrig mätt...
Och slutligen en från sista kvällen tillsammans. ♥
Bekännelser som ligger och spökar
Man berättar att sin mamma har cancer
Folk frågar hur är det med dig? Om dom skulle frågat för ett tag sedan skulle jag menat det när jag sa att det är bra, mamma är så stark och öppen så det funkar helt okej lägger jag alltid till.
När någon frågar mig idag försöker jag mena det när jag svarar samma sak. Men att veta att mamma ligger där hemma själv och har ont är gråten nära. Man vill så gärna säga att det är skitt, men jag kan helt enkelt inte. Det går bara inte.
Jag vill vara nära henne men ändå inte. Jag vill vara där för henne, men att se henne lida såhär vill jag inte.
Att höra henne gråta på sitt rum, försöka trösta henne men vad vet jag? Jag har aldrig gått igenom något sådant, vet inte om jag skulle klarat det heller.
Att se henne så svag och veta att det finns hjälp att prata om det gör det faktiskt inte mycket lättare.
Det finns så många snälla människor som man uppskattar till tusen för att dom ställer upp för det underlättar för oss här hemma. Men när det blir kväll och hon har ont, då är det jag och mina syskon som måste vara där. Men när min storasyster som bor i BCN har åkt tillbaka, när min lillebror är hos pappa. Då är det bara jag kvar.
Det hade varit så skönt att slippa ta det ansvaret då det gör så ont att se.
Någon vuxen för henne, som tar hand om henne, utan att bli tillfrågad.
Men nu ser inte fallet ut så, ville bara skriva av mig.
(Bild från google.com!)
Dream big with high hopes
Make dreams come true
Utan mål och drömmar blir man rätt uttråkad och kanske känner meningslöshet.
Sikta högt, även om det betyder att du kommer bli besviken för att du råkar misslyckas så har du lärt dig massor på vägen dit.
Man påverkas av alla nya intryck och människor hela tiden, jag tror det är viktigt att möta både pessimistiska människor som optimistiska för att klura ut vem man vill vara, hur man hanterar olika situationer, osv. Eftersom man inspireras av personer som man ser upp till så vill man umgås med dom, men efter ett tag tröttnar man nog och vill vara den som inspirerar istället. Människor som istället för att vara glada för att det gått så bra för ens skull är avundsjuka blir man besviken på. Och om dom försöker trycka ner en likaså. Så även fast du inte har någon som stöttar dig så ska du inte kasta drömmen i papperskorgen för det.
Vart jag vill komma till är att man blir starkare efter vare motgång, och om man uppnått sin dröm kommer man aldrig glömma det, då vet man vad man har att längta till om vägen till nästa skulle bestå av löjligt många nedgångar.
Postcards from Far Away
people cry, not because they're weak.
It's because they've been strong for too long.
(Bilder från google.com)
Find it in me
Hemma från Paris nu och allt har gått bra under omständigheterna.
Jag hade tänkt vänta med att uppdatera tills jag fått bilderna vi tog därifrån. Men det kan dröja till helgen så jag tänkte att jag slänger upp ett inlägg och berättar lite kortfattat om resan.
Hon har fått besked om att levern är okej och allt gått bra så hon får åka hem imorgon. Hon är fruktansvärt svag men försöker vara stark.
Fick ett samtal från cancerfonden eftersom jag hade skickat ett mail, dom gav mig lite tips och information om personer jag borde kontakta. Rmt- riksförbundet för tarmcancersjuka är en jättebra sida som jag ska ta kontakt med.
Je te respire
Jag andas dig
