Det finns inga genvägar i en labyrint
Livet tar en annan väg, en väg som man inte vet vart den leder till. Tiden tickar och man fortsätter på vägen som känns som en oändlighet. Det känns som man är fast i en labyrint. Hur ska det gå? Hur ska det sluta? Den som lever får se.
Vissa dagar känns det så. Man vågar inte tänka så långt framåt, för det finns beslut som inte går att fattas förrän då. Allt blir betydelse fullt på ett helt annat sätt. Man vågar inte vara negativ och fastna i labyrinten, utan vi ska ut ur denna sjukdom. Något annat finns inte.
Det är meningen att vi ska gå igenom detta, det är lättare att leva om man tänker så.
Mycket är jobbigt och tar på en, men man lär sig uppskatta mer då också. Dagligen klagar mamma på att maten intte smakar densamma och hennes blåsor i munnen gör så ont. Tänk när hon kan äta det bästa hon vet utan att lida av detta?
Visst är det svårt att alltid tänka sådär när man är sjuk, men hur ska man annars kunna gå igenom det? Det finns säkert bättre knep, upplys gärna mig.
Ha det fint
-/E.N
Kommentarer
Trackback
