Guldkompassen

Bekännelser som ligger och spökar

Man berättar att sin mamma har cancer

Folk frågar hur är det med dig? Om dom skulle frågat för ett tag sedan skulle jag menat det när jag sa att det är bra, mamma är så stark och öppen så det funkar helt okej lägger jag alltid till. 

När någon frågar mig idag försöker jag mena det när jag svarar samma sak. Men att veta att mamma ligger där hemma själv och har ont är gråten nära. Man vill så gärna säga att det är skitt, men jag kan helt enkelt inte. Det går bara inte.

Jag vill vara nära henne men ändå inte. Jag vill vara där för henne, men att se henne lida såhär vill jag inte.

Att höra henne gråta på sitt rum, försöka trösta henne men vad vet jag? Jag har aldrig gått igenom något sådant, vet inte om jag skulle klarat det heller.

Att se henne så svag och veta att det finns hjälp att prata om det gör det faktiskt inte mycket lättare.

Det finns så många snälla människor som man uppskattar till tusen för att dom ställer upp för det underlättar för oss här hemma. Men när det blir kväll och hon har ont, då är det jag och mina syskon som måste vara där. Men när min storasyster som bor i BCN har åkt tillbaka, när min lillebror är hos pappa. Då är det bara jag kvar.

Det hade varit så skönt att slippa ta det ansvaret då det gör så ont att se.

Någon vuxen för henne, som tar hand om henne, utan att bli tillfrågad.

Men nu ser inte fallet ut så, ville bara skriva av mig.

(Bild från google.com!)