Konst
Att må bra
En människa som mår bra, har aldrig
behov av att attackera eller förlöjliga
en annan människa.
Livet ska levas
Någonstans på min väg finns det någon som väntar, någon som väntar där på mig.
Jag vet att där finns friheten, på min resa mot framtiden.
Hoppet har jag kvar, tar ett steg i taget. Ingen vet vart vägen bär.
Varför se tillbaka? Framåt mot min framtid, allting som jag saknar här
Låt min dröm bli sann. Säg att drömmar kan visa vad som hände sen
På min resa mot framtiden.
”"
En dålig dag är inte ett dåligt liv, tvärtom!
Some places are meant for you
Min mamma gjorde för bara någon månad sen sin andra operation, vilket var i ändtarmen.
Allt har gått så bra och hon är i full gång med att återhämta sig. Vi väntar på besked från läkarna om det behövs en tredje operation eller inte eller om hon ska börja med cellgifter igen. Vi hoppas på svar snart så man vet vad som händer. Det är så tråkigt att gå och vänta. Mamma vill börja jobba så fort så möjligt och jag försöker hjälpa henne komma på vad hon ska göra. Vad som kommer passa hennes förmåga osv. Hon vet ju inte själv hur frisk hon kommer att bli än, jag hoppas verkligen hon kan börja jobba heltid men det är kanske för optimistiskt.
Mina tankar och idéer som jag började att skriva om här vill jag fortsätta att spinna vidare på.
Men det kommer att dröja. För efter studenten så har jag jobbat och jobbat för att kunna åka till Australien nu i vår. Men om säkert några år så är jag garanterat redo att fortsätta. Jag vill det verkligen!
Jag kommer att skriva här för jag är en sådan människa som gillar pepp i vardagen. Det finns så sjuuuukt många tankar som man kan byta ut som ger en en tankeställare eller inställning till livet osv.
Man ska aldrig ta något/någon för givet och hur många gånger har man inte blivit påmind utav detta när man lever med cancer så nära. Oro känslorna som smyger in på en.
Hoppas ni är ute och njuter i solen
Nyman på semester
Semester med familjen är något speciellt, man kommer närmare varandra och lär känna varandra på ett annat sätt.
Välbehövlig vila för alla men framför allt för mamma som har njutit varje sekund.
Så halv, så svart, så vit. Men åh, så fint.
Jag har en sån fruktansvärd längtan,
av att börja ett nytt liv.
Förändras, lära känna mig själv.
Bort från alla begränsningar.
NU NU NU
Därför har jag bestämt mig till hundra procent
att jag ska bli au pair i Sydney.
Jag ska jobba tusan för att tjäna ihop dom
30.000 själv. Jag vill slippa låna av mina föräldrar.
Känslan av att känna att man verkligen förtjänar att
åka iväg utan att känna mig skyldig.
Likt allt annat när man strävar efter ett mål,
man njuter extra mycket, det finns inte många känslor
som toppar den man känner när allt slit har lett till detta.
Den känslan är bra.
Jag jobbar just nu i en kiosk vid ribban, passen är långa
men jag tycker än så länge att det är kul.
Har inte jobbat så mycket men jag känner att det är ett jobb
som man inte tröttnar på så lätt, bara när det är glest med kunder.
Då blir man rätt rastlös.
Jag måste hitta mig ett jobb inom barnomsorgen eftersom
dom flesta värdfamiljer kräver att man har erfarenhet därifrån.
Så jag ska försöka åka till vintern.
Frågan är om jag ska åka själv eller ta med någon.
Jag vet ju många som vill till Australien.
Det känns ju tryggast att ha någon vid sin sida redan innan,
men det är svårt att avgöra när man inte varit med om något sådant här tidigare.
Det är 44 timmar härifrån.
Saker som behöver bli gjorda innan:
-Jobba ihop pengar
-Ta körkort
-Ta hand om barn
Mer än syskon
När systern är hemma försöker vi hitta på saker att göra dom få gångerna vi är lediga.
Mamma kom hem från Paris igår natt så jag och Emelie bestämde oss för att ha det mysigt här hemma.
Vi gjorde hemmagjord pizza och köpte glass.
Det är skönt att vi har en bättre relation idag när vi är på ungefär samma plan.
Innan var jag ju ”mindre” och då blev det att vår relation byggde på den äldsta är bättre om man
kan säga så. Medan idag så är vi som bästa kompisar.
Vi är varandras motsatser vilket är kul tycker jag. För vi kompletterar varandra.
Jag kan alltid prata med henne om allt, jag vet att jag alltid kan lita på henne.
Om sanningen ska fram
Känna att man har ett ansvar för någon som inte mår bra.
När man vet att man inte kan göra något för att hjälpa personen
bara göra saker enklare. Underlätta det för henne/honom.
Man får bekräftelse för det, men bara för stunden.
I nästa är det något annat.
Även fast man menar väl får man en känsla tillbaks som får en att känna sig taskig.
Som att jag i avsikt gör det för att såra.
Samma sak varje dag.
Hennes humör smittar av sig, det dåliga.
Jag blir i obalans men jag vet också att det inte är hennes fel.
Men man blir trött av att tänka på henne vad man än gör.
Det är en ursäkt till att jag inte alltid kan göra saker.
Önskar att någon annan ibland kunde finnas där för henne,
när det blir för mycket ansvar.
Lycklig
Fredagen den 10 juni kunde man se en artikel om mitt projekt samt mammas tillstånd i tidningen ”efter arbetet”. Journalisten heter Linnéa Nilsson och var jätte duktig. Sammanfattningsvis var mitt budskap att vi måste göra tarmcancer mer uppmärksammad. Och det var precis vad hon fick fram, jag är oerhört tacksam för det.Hon fick också med min blogg som hon tom hade citerat ett inlägg härifrån. Jag blev jätteglad att hon hade med en guldkompass på en av sidorna också. Så klart stod det om mammas cancer och lite om hur jag har det som anhörig. Det var så bra att det gjorde hela min student ännu bättre. Jag hade helt glömt bort att den skulle komma den dagen så mitt i studenten blev jag påmind och fick se det. Jag ska visa er det sen när kameran fungerar.
Så fint, så fint.
TACK SÅ MYCKET!
Du vet vad som finns bakom molnen
Mamma är nu i Paris igen på ett snabbt besök för att kolla att allt är bra efter operationen.
Hon får klara sig själv eftersom vi inte kan flyga ner, jag hoppas det ska gå bra.
Hoppas resultaten är bra.
Puss mamma!
Dreams don’t turn to dust
Livet efter studenten känns som en helt ny värld.
Jag har inte fattat det än. Alla dessa möjligheter som kändes så långt
borta ligger framför mig nu.
Innan skrämde det mig lite att tänka på det men nu ser jag fram emot
att få chansen att göra något av dom.
Då får man chansen att på olika plan utvecklings, med både bra och dåliga erfarenheter.
Enda sedan jag var 12 har jag velat åka till Australien, det är kulturen som alltid har lockat.
Då är frågan vad jag ska göra i Australien. Jo jag funderar på att jobba som au pair.
Om jag hade haft pengarna redan skulle jag åkt i höst men för att hinna tjäna ihopa pengarna
så måste jag jobba. Därför blir det senast till nu till vintern.
Att stanna kvar på hemmaplan och känna denna tryggheten ger mig ingenting.
Jag känner och har känt ett tag nu att jag är alldeles för trygg och måste ut och leva själv.
Mamma har alltid lärt oss att vi måste bli självständiga och få göra saker själv istället för
att alltid vara beroende av att andra ska göra det åt en. Men samtidigt är man van vid att om
något är fel så finns alltid mamma där. Och det är det jag behöver komma ifrån.
Att vara au pair lär en att ta ansvar för någon annan än en själv och att få uppleva en annan kultur.
Men får lära sig att klara sig helt själv i ett annat land utan att känna någon alls.
När vi har sålt Selma ska jag knappt vara hemma längre, tycker det är jobbigt för nu när vi är allihopa hemma går vi varandra på nerverna. Jag är van vid att vara själv med mamma och därför kunna styra själv hur jag ska agera. Men hur mycket jag än älskar att ha min syster hemma så kan jag bli arg när hon lägger sig i som en extra mamma. Jag mår inte bra av att känna mig så begränsad, måste ha utrymme och en viss frihet till att få vara spontan. Jag älskar min familj men dom kan driva mig till vansinne och det mår jag inte bra utav just nu. Så när Selma som gör att jag har ett ansvar att vara hemma har fått ett nytt hem så ska jag fokusera 100% på vad jag ska göra. För jag mår inte bra av denna miljön. Hur mycket det än kommer ta på mig att sälja henne så har jag inget val, jag tycker jag kan sköta henne men mamma håller inte med och mer kan jag inte göra eftersom jag inte kommer komma någon vart om jag måste ta hand om henne. Detta är det ända rätta försöker jag intala mig själv även fast jag alltid har velat ha hund. Hon är som en familjemedlem och passar perfekt in i vår familj eftersom hon är lika knäpp som vi alla är. Hon ger en så mycket glädje och jag inte tycker det är rättvist att mamma ska sälja henne och hennes underbara personlighet. Men det är väl inte rättvist att hon inte får tillräckliga promenader men det är som det är. Nu har jag skrivit sönder om detta, behövde bara skriva av mig av mina tankar som förvirrar mig. AH vad jag inte vill att hon ska försvinna ur mitt liv men som sagt för att utvecklas måste jag få leva själv. Att mamma är hemma gör att hon är på en så himla mycket och jag hoppas det kommer bli bättre när vi nu säljer lilla Selma.
Så kommer mamma klara sig när jag är i Australien?
Hon stöttar mig till 110% och vill ha iväg mig, så att hon är sjuk hindrar mig definitivt inte ett dugg!
Tvärtom har den ju fått mig att vilja uppleva så mycket så möjligt i livet.
This is it
Sommarheter
Glad midsommar!
Bättre väder, bättre humör
Så är det!
Igår var vi på fältet och sprang med Selma en stund. Så mycket energi det rymmer i den lilla kroppen tror man inte.
Men det är inte många hundar (verkligen inte människor) som ens har en chans att springa om henne.
Mamma har inte riktigt hämtat sig efter behandlingen förra veckan, det blir inte mycket bättre fast det är ny dag, men hon försöker orka i alla fall.
Ibland kan man bli trött på alla dom säger att "Vadå, din mamma är ju frisk nu?" Nej, det är hon inte. Hon har fortfarande en bra bit kvar, det kommer ta tid innan hon är "frisk" igen, om hon ens blir. Visst ska man vara optimistisk och vara glad men man måste också vara realistisk. Min syster hatar när man säger så - jag är inte pessimistisk, jag är bara realistisk. Men så är det faktiskt. Man ska inte ta ut segern i förskott.
Du är vad du tänker
Något jag hörde någon säga till mamma förra veckan gjorde mig väldigt glad.
Hon hade jobbat hela dagen och var jätte trött, hon hade tänkt avboka en sak
för att hon inte orkade. Men efter att ha tänkt på mammas sjukdom och tillstånd gjorde det att hennes
inställning förändrades. Eftersom det är så mamma känner sig hela tiden och hon avbokar
nästa inget pga det. Så hon tog sig i kragen och begav sig till det hon egentligen inte "orkade".
Ytterligare en sak jag har lärt mig från mamma och det är en sådan sak som jag blir så stolt över henne för. Kraften är obeskrivlig.
Snart är denna tiden över
Mammas nästa sista behandling som just nu gör att hon är jobbig trött.
Hon ligger och vilar, försöker återhämta sig.
Det blir värre för varje gång säger hon, men det blir ju bättre så småningom.
